Att ansöka personlig assistans 2019

Försäkringskassan

 

Ingen av oss som jobbar inom LSS har undgått att märka missförhållandena med handläggningen på försäkringskassan. När vi hjälper kunder med att ansöka personlig assistans är vi väldigt utförliga. Vi går tillsammans med kunden igenom alla olika hjälpbehoven som förekommer specifikt hos just dem. Vi pratar om varför man behöver hjälpen, den faktiska tiden som det tar att utföra en insats och även varför det tar (oftast) längre tid att utföra insatsen än den så kallade normen. Vi skriver utförliga ansökningar där varje hjälpbehov är med, tiden som det tar att utföra och även varför. Vi bifogar alla läkarintyg och ADL-utredningar som redan är klara. Vi lägger ner otaliga timmar på att skriva så utförligt som det bara går.  Allt detta för att ansökningstiden ska förkortas till ett minimum i och med att vi lämnar svar på eventuella frågor redan i ansökningen.

Efter att ansökningen mottagits av Försäkringskassan kommer den utdelade handläggaren att ta kontakt med kunden för ett hembesök. Vi brukar närvara vid de besöken, dels för att vara som stöd för kunden men även för att vi märkt att ibland glöms relevanta frågor bort av handläggaren. När mötet är klart så börjar väntan. Det kan ta flera månader innan vi får en kopia av utredningen vid hembesöket och redan vid det här laget kan man oftast se om handläggaren över huvud taget tror att man har möjlighet att få personlig assistans via Försäkringskassan. Mer ofta än sällan får vi rätta till något som blivit missförstått eller är rent av felskrivet i utredningsunderlaget. Vi ges även en möjlighet att lägga till saker som man kanske har missat i själva ansökan.

Nu till det hemska… Som jag sa i början så skriver vi tiden som det tar att utföra en insats, ta till exempel duschmomentet.

Vi säger att en person har totalt hjälpbehov under duschmoment, då räknar vi enligt följande. ”Personen behöver hjälp med att flytta sig från rullstolen till sängen där det är lättare att klä av personen, hjälp med att klä av sig, förflytta sig från sängen till duschen med hjälp av lift, hjälp med att först duscha av kroppen, tvåla in hela kroppen (även ryggen och baken vilket är en konst i sig, när kunden sitter i en duschstol), skölja av tvålen, schamponera håret, skölja ur, balsamera håret, skölja ur, duscha hela kroppen, torka kroppen innan lyft, flytta personen tillbaka till sängen med hjälp av lift, torka en gång till hela kroppen ordentligt, smörja in hela kroppen, klä på sig, flytta tillbaka till rullstolen”. Hela det här momentet tar en timme, 60 minuter, för en rutinerad assistent att utföra. Man måste komma ihåg att vi talar om en person som inte har möjlighet att hjälpa till själv med momenten. I utredningen kan vi då se att FK ”tycker” att det räcker med 20 minuter att utföra alla dessa moment. Om jag, en kvinna utan funktionshinder, gör dessa moment för mig själv, så javisst, det tar 20 minuter (OM jag inte har tid att faktiskt njuta av duschen utan ska göra det så snabbt som möjligt). Men som verksamhetsledare/assistent, vet jag att det är omöjligt att utföra hela duschmomentet på bara 20 minuter. Hur jag än vill så går det inte. Så nu ska vi kommunicera detta till handläggaren. Att försöka få en människa som aldrig jobbat med funktionshindrade personer, förstå att saker tar längre tid, att det behövs tålamod och mjuka rörelser, är inte det lättaste. Förstå att personen med hjälpbehovet är en människa som har rätt att bli behandlad med respekt och känslighet istället för att snabbt som attan göra alla moment vilket kan leda till t.ex. fuktskador på kundens hud, för man hinner inte torka kunden ordentligt, skador i kroppen för både kund och assistent då man inte hinner tänka på ergonomin vid lyft och fara för halkolyckor då tiden inte räcker till att utföra förflyttningar på säkert sätt. FÖR DET MÅSTE GÅ SNABBT, OM MAN SKA HINNA GÖRA ALLT PÅ 20 MINUTER.

När kommuniceringen är inskickad till Försäkringskassan börjar väntan nummer 2. Efter ytterligare någon månad kommer beslutet, oftast inte så mycket annorlunda från utredningen, även om man kommunicerat uppenbara fel och felkalkyleringar i den. I nästan 80-90% av ansökningarna får vi beslut på att kunden inte får assistansersättning från Försäkringskassan, utan blir hänvisad till kommunen. Vid det här laget så har vi självklart redan skickat en ansökning till kommunen också, det gör vi per automatik alltid för att påskynda processen så mycket som möjligt.

Här är det många som ger upp i tron att det är omöjligt att få hjälp. Och detta kan jag förstå att om man som privatperson försöker få hjälp och efter ca 6 månaders väntan får ändå ett nej så sjunker ju energinivån något markant. Men har man krafter att fortsätta så är det vid det här laget man åter igen sätter sig vid datorn och ansöker om omprövning. Man skriver en ännu utförligare text om varför man anser att beslutet är felaktigt och bör prövas om. Inom två månader måste du ha lämnat in din begäran till Försäkringskassan. Och så….. väntar man igen….. i ca 2 månader… Ändrar inte Försäkringskassan sitt beslut har du nu möjlighet att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Vid det här laget har man väntat i ca 6-10 månader på att få hjälp.

Så tar man fram datorn igen, stålsätter sig och börjar skriva om varför man fortfarande anser att en handläggare inte förstår kundens/anhöriges/dina behov bättre än den enskilde själv. Jag lovar, man skriver mycket, skriver om, försöker hitta tidigare domar som man kan referera till och så vidare. Till slut får man radera alla svordomar och personangrepp som man garanterat fått ner på pappret i sin ilska och när allt är klart ska man skicka överklagan och eventuella bilagor till Försäkringskassan som i sin tur ska lämna in alla handlingar som hör till ärendet till Förvaltningsrätten. Och gissa vad man gör nu…. Väntar…. i Stockholmsregionen är väntetiden på dryga 1 år för att få sin sak prövad av Förvaltningsrätten. När rätten är klar med ärendet har man väntat 1-2 år på hjälp. Vad händer då om rätten ger dig rätt? Jo, man skickar tillbaka ärendet till Försäkringskassan för att de ska ta ett nytt beslut, så det tar inte slut än. Nya utredningar, kommuniceringar fram och tillbaka, nya intyg från läkare och ny ADL-utredning, för de intygen de hade från början, har ju hunnit bli för gamla.. Till slut kommer ett beslut att man har följt Förvaltningsrättens riktlinje och du får personlig assistans. Äntligen! Viken lycka! Och det bästa, DET TOG BARA DRYGA 2 ÅR!!

Vissa fortsätter att kämpa, år efter år, för att få hjälpen som de behöver och faktiskt har rätt till.

Mitt tips, ge inte upp. Ta hjälp av någon. Du behöver inte ha råd med en jurist, bara kunna beskriva din situation, så att vem som helst kan förstå det omöjliga med din sits. Lycka till, vi alla behöver det..

Förvaltningsrätten_i_Stockholm_-_bild_2ansökan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s