Det funktionshindrade samhället

LÂngbro sjukhus.

Att prata om ett samhälle med funktionshinder är nog politisk inkorrekt, men jag hittar  ingen bättre ord för det. Att höra hur den ena myndigheten bestämmer si utan att kommunicera med de andra myndigheterna kan väl likställas med en spasticitet? När benet sparkar iväg av sig själv, utan att förvarna resten av kroppen…

Förra veckan fick vi höra om en ensamstående mamma med en funktionshinder och hennes son som också har en funktionsnedsättning. Mamman har blivit av med sin assistans på nätterna. Och som vi alla vet så drar man föräldraansvaret långt just under nattetid (andra tider på dygnet också…). I och med att mamman har ansvaret att ha tillsyn för sonen under natten, men i och med sin egen funktionsnedsättning är oförmögen till att ge honom den hjälpen han behöver, har kommunen nu bestämt att hon inte är lämplig som mor. Så nu ska sonen omhändertas och läggas in på ett LSS boende. HUR TÄNKER MAN NU???

Är inte det viktigaste man har sin familj? När har vi gått så långt tillbaka i tiden att vi sätter våra barn i institutioner?

När en statlig myndighet, Försäkringskassan, tar ett beslut som sparkar både den enskilde och hemkommunen i baken, då har det gått för långt. I slutändan så undrar man var är skillnaden? Försäkringskassan, alltså svenska staten, sparar en slant när man drar in assistansen på nattetid. En mamma, som inte vill något annat än att få vara mamma, förlorar sin son. Kommunen får betala LSS boendet för sonen, som ingen vill ska hamna på en institution. Så min fråga är, vem är det som vinner i det hela?

Staten behöver redan nu skjuta in pengar till kommunerna då kommunernas kostnad för LSS blir allt för tung på grund av att staten drar åt svångremmen  allt hårdare i sina bedömningar.

Och det är bara en av alldeles för många berättelse om dysfunktionen i LSS-samhället. Otaliga berättelsen finns om hur illa det går, när man tar bort/drar ner assistans för de behövande. Hur familjer rasar samman när barnen behöver hjälp, men inte får det utan föräldrarna får ta allt större ansvar för att tillgodose hjälpbehov som är allt annat än det normala föräldraansvaret. Mammor och pappor som går in i ”väggen” när man inte fått sova mer än enstaka timmar per natt, föräldrar som får bestämma vem som ska jobba ihjäl sig samtidigt som den andre får slita sönder sig med alla sysslor hemmavid. Familjer som kanske i slutändan, gråtandes och med brustet hjärta, får lämna sina barn på institutioner till någon annans uppfostran. Tror du att man då kan komma tillbaka till det så kallade normala och fortsätta leva som alla andra. Hur ska man inte bli uppäten av sina egna skuldkänslor, när man har ”gett upp” sitt eget barn? Hur ska man puzzla ihop vardagen med att jobba, ta hand om sina andra barn och besöka sitt institutionaliserade barn tillräckligt ofta för att dämpa sina demoner som påminner en om vilken ”dålig” förälder man är? Och när man väl fått livet någorlunda att gå ihop, behöva kämpa emot impulsen att flytta hem barnen igen för ”det var nog inte så illa som jag då trodde”.

När tar all detta slut?

Inte innan vi alla stämmer ihop i en klagosång som hörs igenom detta avlånga land, en klagosång för alla de vars stämma inte hörs tillräckligt långt utan allas stöd!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s