Myrsteg framåt?

I dagarna kom regeringen med förslag till lagändring inom LSS. Sondmatning och andning ska räknas som grundläggande behov och föräldraansvaret för dessa hjälpbehov ska avskrivas!

Låter det bekant? Ja, det var ju en av punkterna som flera partier gick till val med 2018.. Nu, drygt ett år efter valet, har man alltså kommit fram till att det ska drivas igenom. Redan från och med 1 november 2019 blir det en grundläggande behov att andas (ironi?). Ja ni läser rätt, hittills har inte hjälp med andningen räknats som grundläggande behov, utan har varit ett övrig hjälpbehov som man får hjälp med OM man med sina grundläggande behov kommer upp i 20 timmar i veckan. Låter väl helt sjukt, men så har det varit.

Från och med 1 juli 2020 (drygt 2 år efter alla val löftena) hoppas vi alltså att även sondmatning, som för övrigt är för många enda sättet att få i sig näring, också ska beaktas i sin helhet som grundläggande behov. Hittills har man endast räknat in själva inkopplingen av sondslangen som grundläggande behov, och därmed struntat i faktumet att det även tar tid att föra in maten i magen.

Så det har tagit, eller kommer att ta, 2 år för att komma fram till att en människas grundläggande behov för att överleva är att andas och få i sig näring. Jag lärde mig detta redan i lågstadiet, men beslutsfattarna har kanske inte gått samma skola som jag då.

Nu slår man i regeringen i den stora trumman och klappar varandra på axlarna när man faktiskt har gjort något positivt för LSS frågan. Men i det stora hela så infattar lagändringen drygt 100 personer som kan få assistans av de tusentals som har förlorat assistansen de senaste åren. Stora frågan kvarstår, kommer vi nånsin få till en lagstiftning som säkerhetställer hjälp för ALLA som är i behov av det?

Vi har varit där förr. Assistansen var en rättighet för de behövande, och ett stolt Sverige kunde slå sig för bröstet för att vara i framkant med sin funktionshinderspolitik. Det var herrans många år sen, mycket har hänt sedan LSS:ets glansdagar. En gång så stolt Sverige får numera skämmas i skamvrån för sin oempatiska sätt att döma ut funktionshindrade människor. FN kommittén kritiserar Sverige för den urdåliga politiken för människor med funktionshinder. Hur länge till kan regeringen blunda för detta? Det nya förslaget till lagändring är som brödsmulor som kastas till småfåglar för att tysta dem en stund. Bra att man kommer framåt, men lite för sent kan man nog säga…

Att ansöka personlig assistans 2019

 

Ingen av oss som jobbar inom LSS har undgått att märka missförhållandena med handläggningen på försäkringskassan. När vi hjälper kunder med att ansöka personlig assistans är vi väldigt utförliga. Vi går tillsammans med kunden igenom alla olika hjälpbehoven som förekommer specifikt hos just dem. Vi pratar om varför man behöver hjälpen, den faktiska tiden som det tar att utföra en insats och även varför det tar (oftast) längre tid att utföra insatsen än den så kallade normen. Vi skriver utförliga ansökningar där varje hjälpbehov är med, tiden som det tar att utföra och även varför. Vi bifogar alla läkarintyg och ADL-utredningar som redan är klara. Vi lägger ner otaliga timmar på att skriva så utförligt som det bara går.  Allt detta för att ansökningstiden ska förkortas till ett minimum i och med att vi lämnar svar på eventuella frågor redan i ansökningen.

Efter att ansökningen mottagits av Försäkringskassan kommer den utdelade handläggaren att ta kontakt med kunden för ett hembesök. Vi brukar närvara vid de besöken, dels för att vara som stöd för kunden men även för att vi märkt att ibland glöms relevanta frågor bort av handläggaren. När mötet är klart så börjar väntan. Det kan ta flera månader innan vi får en kopia av utredningen vid hembesöket och redan vid det här laget kan man oftast se om handläggaren över huvud taget tror att man har möjlighet att få personlig assistans via Försäkringskassan. Mer ofta än sällan får vi rätta till något som blivit missförstått eller är rent av felskrivet i utredningsunderlaget. Vi ges även en möjlighet att lägga till saker som man kanske har missat i själva ansökan.

Nu till det hemska… Som jag sa i början så skriver vi tiden som det tar att utföra en insats, ta till exempel duschmomentet.

Vi säger att en person har totalt hjälpbehov under duschmoment, då räknar vi enligt följande. ”Personen behöver hjälp med att flytta sig från rullstolen till sängen där det är lättare att klä av personen, hjälp med att klä av sig, förflytta sig från sängen till duschen med hjälp av lift, hjälp med att först duscha av kroppen, tvåla in hela kroppen (även ryggen och baken vilket är en konst i sig, när kunden sitter i en duschstol), skölja av tvålen, schamponera håret, skölja ur, balsamera håret, skölja ur, duscha hela kroppen, torka kroppen innan lyft, flytta personen tillbaka till sängen med hjälp av lift, torka en gång till hela kroppen ordentligt, smörja in hela kroppen, klä på sig, flytta tillbaka till rullstolen”. Hela det här momentet tar en timme, 60 minuter, för en rutinerad assistent att utföra. Man måste komma ihåg att vi talar om en person som inte har möjlighet att hjälpa till själv med momenten. I utredningen kan vi då se att FK ”tycker” att det räcker med 20 minuter att utföra alla dessa moment. Om jag, en kvinna utan funktionshinder, gör dessa moment för mig själv, så javisst, det tar 20 minuter (OM jag inte har tid att faktiskt njuta av duschen utan ska göra det så snabbt som möjligt). Men som verksamhetsledare/assistent, vet jag att det är omöjligt att utföra hela duschmomentet på bara 20 minuter. Hur jag än vill så går det inte. Så nu ska vi kommunicera detta till handläggaren. Att försöka få en människa som aldrig jobbat med funktionshindrade personer, förstå att saker tar längre tid, att det behövs tålamod och mjuka rörelser, är inte det lättaste. Förstå att personen med hjälpbehovet är en människa som har rätt att bli behandlad med respekt och känslighet istället för att snabbt som attan göra alla moment vilket kan leda till t.ex. fuktskador på kundens hud, för man hinner inte torka kunden ordentligt, skador i kroppen för både kund och assistent då man inte hinner tänka på ergonomin vid lyft och fara för halkolyckor då tiden inte räcker till att utföra förflyttningar på säkert sätt. FÖR DET MÅSTE GÅ SNABBT, OM MAN SKA HINNA GÖRA ALLT PÅ 20 MINUTER.

När kommuniceringen är inskickad till Försäkringskassan börjar väntan nummer 2. Efter ytterligare någon månad kommer beslutet, oftast inte så mycket annorlunda från utredningen, även om man kommunicerat uppenbara fel och felkalkyleringar i den. I nästan 80-90% av ansökningarna får vi beslut på att kunden inte får assistansersättning från Försäkringskassan, utan blir hänvisad till kommunen. Vid det här laget så har vi självklart redan skickat en ansökning till kommunen också, det gör vi per automatik alltid för att påskynda processen så mycket som möjligt.

Här är det många som ger upp i tron att det är omöjligt att få hjälp. Och detta kan jag förstå att om man som privatperson försöker få hjälp och efter ca 6 månaders väntan får ändå ett nej så sjunker ju energinivån något markant. Men har man krafter att fortsätta så är det vid det här laget man åter igen sätter sig vid datorn och ansöker om omprövning. Man skriver en ännu utförligare text om varför man anser att beslutet är felaktigt och bör prövas om. Inom två månader måste du ha lämnat in din begäran till Försäkringskassan. Och så….. väntar man igen….. i ca 2 månader… Ändrar inte Försäkringskassan sitt beslut har du nu möjlighet att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Vid det här laget har man väntat i ca 6-10 månader på att få hjälp.

Så tar man fram datorn igen, stålsätter sig och börjar skriva om varför man fortfarande anser att en handläggare inte förstår kundens/anhöriges/dina behov bättre än den enskilde själv. Jag lovar, man skriver mycket, skriver om, försöker hitta tidigare domar som man kan referera till och så vidare. Till slut får man radera alla svordomar och personangrepp som man garanterat fått ner på pappret i sin ilska och när allt är klart ska man skicka överklagan och eventuella bilagor till Försäkringskassan som i sin tur ska lämna in alla handlingar som hör till ärendet till Förvaltningsrätten. Och gissa vad man gör nu…. Väntar…. i Stockholmsregionen är väntetiden på dryga 1 år för att få sin sak prövad av Förvaltningsrätten. När rätten är klar med ärendet har man väntat 1-2 år på hjälp. Vad händer då om rätten ger dig rätt? Jo, man skickar tillbaka ärendet till Försäkringskassan för att de ska ta ett nytt beslut, så det tar inte slut än. Nya utredningar, kommuniceringar fram och tillbaka, nya intyg från läkare och ny ADL-utredning, för de intygen de hade från början, har ju hunnit bli för gamla.. Till slut kommer ett beslut att man har följt Förvaltningsrättens riktlinje och du får personlig assistans. Äntligen! Viken lycka! Och det bästa, DET TOG BARA DRYGA 2 ÅR!!

Vissa fortsätter att kämpa, år efter år, för att få hjälpen som de behöver och faktiskt har rätt till.

Mitt tips, ge inte upp. Ta hjälp av någon. Du behöver inte ha råd med en jurist, bara kunna beskriva din situation, så att vem som helst kan förstå det omöjliga med din sits. Lycka till, vi alla behöver det..

Begränsningar

Fick en tips av en kund om att skriva lite angående det nygamla förslaget om att begränsa vinster i välfärden. Min första tanke var ju självklart; Behövs det? Som en privat anordnade av assistans vet vi att vinsterna i den här branschen är väldigt marginella. Att begränsa vinsten genom att lägga taket på 7-8% gör väl inte så mycket då man kan väl inte ha en fungerande, rättvis, bra och fackmässig assistans samtidigt som man gör över 8 % vinst, eller?

Efter att ha kollat lite på förra årets bokslut hos flera assistansbolag så kom jag fram till att även om de flesta ligger i genomsnitt 2-7% vinst så finns det assistansanordnare som ligger på över 10 % i vinstmarginal. Så visst kan man motivera en begränsning. Frågan är dock hur mycket det hjälper i slutändan. När man startar ett bolag inom omsorg, är nog inte grundtanken att det finns stora pengar att tjäna. De flesta vet om att det ligger mycket arbete och mycket känsla för medmänsklighet att faktiskt kunna hjälpa, inte för att ”tjäna en hacka”. Att det finns oseriösa företag i varje bransch är tyvärr ett faktum som jag inte tror man kommer ifrån. Visst kan man kanske begränsa det lite, men att helt kunna utrota det är nog bara en dröm.

Finansutskottet föreslår att riksdagen nekar vinstbegränsningen och istället inför ”nationella kvalitetskrav för verksamheter som bedrivs inom välfärden”. Kommer det ändra något? Vem är det som ska se till att kraven uppfylls? Nästan 15 000 personer har personlig assistans så man kan bara ana hur många assistansbolag det finns i Sverige. 1,6% av assistansanvändare ordnar sin egen assistans, bara det är 240 st. ”bolag”, på det ska man räkna in alla kommuner som anordnar assistansen i egen regi och självklart de privatägda bolagen. Att ha någon effektiv kontroll att kvalitetskraven uppfylls kommer vara svårt, eller omöjligt, att kunna verkställa.

Mitt förslag för kvalitetssäkring? Använd alla vår kära Försäkringskassan. Att jämföra beslutet med hur bolagen egentligen använder de beslutade timmarna, inte bara sporadiskt utan via algoritm på datorn, plocka ut de som inte använder timmarna enligt beslutet och granska varför. Krav på kollektivavtal och stickkontroller på att personalen har rätt lön i förhållande till sin ålder och arbetslivserfarenhet. Vem vet, kanske skulle funka?

-Kom gärna med förslag om vad NI läsare vill att vi ska ta upp, det är ju ändå ni som gör bloggen värt att skriva-

 

Ny vecka, nya tag

 

Varning för ett personligt inlägg av en verksamhetsledare!

En ny, underbar, härlig och solig vecka ligger framför oss. Jag har hört att det finns folk som har måndagsångest, själv ser man framemot sin vecka på jobbet. Men så är det väl när man verkligen tycker om sitt jobb! Varje vecka kommer med sina utmaningar, stress, deadlines osv. Men varje vecka har också med sig så mycket kärlek, tacksamhet och belöningar.

Vissa veckor kämpar man mot FK för att få ett rättvist beslut för en kund. Nästa vecka är det kommunens tur. Det ska hittas de perfekta assistenter till en specifik kund, ordnas med sommarschema inför sommarsemestrar. Ibland måste schemat justeras pga nytt beslut där man dragit in assistanstimmar. Allt det här dränerar ens krafter, missnöjet över ett dåligt beslut för en kund får ögonen vattnas av tårar, för man vet ju att kunden behöver mer hjälp än vad som beslutats. Vissa dagar kommer man hem och är helt totalt slut, man har ingen förtroende för mänskligheten. Man köper med sig färdigmat till familjen, då det sista man orkar med är att stå vid spisen eller umgås och vara glad.

Helt plötsligt så klaffar ju allting! Känslan av att pricksäkert ha kunnat hitta just den perfekta assistenten till en kund. Schemat löser sig som av sig själv och man får ett positiv beslut från en kommun eller FK. Man kommer hem efter jobbet, full med energi. Lagar en god middag till familjen och sitter vid köksbordet och hör hur alla andra har haft det under dagen. För att inte prata om de fantastiska dagarna man får ett sms från en kund som tackar en för att man finns för hen. Eller när man får meddela en kund om ett positivt beslut. Ögonen tåras igen, men av helt andra skäl.

Jag har världens bästa jobb! Utmaningar tas emot med öppna armar då jag vet att belöningen är absolut värt det! En till människa har fått rätt ”att leva som alla andra”.

KÄRLEK-det är mitt jobb<3

 

 

Ta vara på viljan

Att vilja jobba, att ha möjligheten att ha ett arbete. För oss flesta är det självklart att man ska arbeta och till och med nödvändigt. Men det finns en del som vill så gärna komma in på arbetsmarknad och får nej, gång på gång. Ingen vill höra att man inte är attraktiv för arbetsgivare. Man har så mycket vilja, så mycket kämparglöd och ändå så duger man inte. Det är väl dags att  kunna se människan bakom funktionsnedsättningen? Dags att förstå att, även om någon inte gör saker och ting  fysiskt likadant som ”vi andra”, betyder ju inte att deras sätt är ett sämre sätt.

Nu börjar arbetsförmedlingen slå upp ögonen för en grupp av människor som man har förbisett hittills. Så mycket kunskap och handlingskraft som inte blivit utnyttjat i arbetsmarknaden. Vi behöver helt enkelt bli mer öppna för att ta emot funkisar på våra arbetsplatser.

Stiftelsen Activa har arrangerat något de kallar för ”jobbskuggning”. Jobbskuggningen går ut på att en funktionshindrad person får en möjlighet att ”bredvid jobba” ihop med en anställd som blir ens handledare. Att vara en handledare för en funktionshindrad som följer en i ens arbetsdag kan öppna ögonen för likaväl handledaren som personen med funktionsnedsättning. Mångfalden på arbetsplatsen lär oss en bredare sätt att se på saker.  Att kunna tänka sig i någon annans situation kan vara svårt och därför behöver vi hjälp av de som lever sin vardag i en mer begränsad värld.

Nu är det säkert många som tänker att på min arbetsplats är det svårt att ha en funkis som anställd. Då undrar jag, vad är det som gör det så svårt? Tillgänglighet på arbetsplatsen? Arbetsuppgifterna? Finns det inte ett enda uppgift man kan delegera till en funkis? Är du riktigt säker på ditt svar? Att ha en funkis som jobbskuggar dig under din arbetsdag kanske kan öppna dina ögon och få en ny infallsvinkel i det du gör per automatik dagligen. Tänk om du faktiskt lär dig något nytt! Kanske ett smidigare sätt att utföra ditt jobb som du aldrig ens tänkt på.

Tänk på det, riktigt noga…